Vår planet började som damm och småstenar spridda över den stoffskiva som för miljarder år sedan utgjorde vårt unga solsystem. Men hur detta grus anhopades för att forma en planet är en hittills okänd historia, som astronomen Anders Johansen vill berätta.
Anders Johansen, forskare vid Lunds universitet, lanserade nyligen en banbrytande teori om hur damm- och gruspartiklar drogs mot varandra på grund av gasflödet och friktionen i den stoffskiva som omgav vår unga stjärna. Så småningom smälte de samman till vad som kallas planetesimaler, stora stenbumlingar som kan vara tio till tusentals kilometer breda. Dessa bumlingar kraschade sedan in i varandra och hölls då ihop av gravitationskraften. Sakta men säkert byggdes planeterna.
För att ännu bättre förstå denna process vill Anders Johansen som Wallenberg Academy Fellow studera de urtida planetesimaler som finns konserverade i Kuiperbältet; ett bälte av stenbumlingar som ligger strax utanför Neptunus. Med hjälp av superdatorer ska han försöka modellera hur gigantiska planetesimaler formas. Han kommer också att dokumentera Kuiperbältet på detaljerad nivå; hur många och hur stora stenbumlingarna är.
Då och då lämnar stenar Kuiperbältet – de blir till kometer som far mot jorden. I kometernas kärna döljer sig en uppsjö av organiska molekyler. En del forskare menar att livet uppstod från sådana molekylära byggstenar. Johansen kommer att undersöka hur dessa kometer och deras kärnor formades. Kuiperbältet kan alltså inte bara berätta om jorden ursprung, utan kanske också om hur livet uppkom.
Foto: Berry Holl